Vi har precis pussat mamma hejdå. Mamma brukar åka iväg till jobbet på vetenskapsrådet vid 7-tiden på morgonen och då är det stort smackkalas vid dörren. Just nu sitter storasyster Lova drygt 5 år och tittar på barnkanalen medan Du Ville drygt 1 år skuttar omkring mellan teven, sovrummet och matbordet, ivrigt jollrandes. Så fort Lova sätter på teven börjar Du att glatt ropa ”umpa, umpa umpa”. I dag är det den 20: e november och hösten har oss i sina klor. För några veckor trodde vi nästan att hösten skulle utebli eftersom stora snöflingor singlade ner och klädde geografin i vitt, men icke. Här sitter vi med gråmulet väder och 5 plusgrader. Just idag fyller två av mina gamla kompisar år. Kompisar från olika epoker av mitt liv som bägge fyller 38. Att man själv är 38 känns väldigt overkligt. 38 är ju nåt som medelålders föräldrar är, inte jag. Jag är ju… vad är jag. Tiden går och morgonen den 7 juli 2005, morgonen då du kom till världen blir mer och mer avlägset. Jag minns i alla fall att det var under den sommarens stora värmebölja du pockade på och ville ut. Du gav oss t o m ett falskt alarm ett dygn tidigare. Natten mellan tisdag den 5 och onsdag den 6 juli började mamma Karins mage att bulta så regelbundet att vi ringde farmor och farfar som i ilfart kom över bara för att få åka hem på onsdagsmorgonen. Tydligen är det inte helt ovanligt att just närvaron av svärföräldrar får värkarbetet att avstanna. Men ett dygn senare kunde inte ens svärföräldrarnas närvaro få dig att stanna kvar i magen. För du ville ut… fort. Det var nästan… så att du kom direkt när vi kom till sjukhuset. Själv stannade jag bara över dagen med dig och din stolta mamma. Jag var ju tvungen att åka hem och berätta för storasyster. Så dagen efter kom jag och storasyster på besök med en stor chokladask. Lova var naturligtvis nyfiken på vad du var för en krabat, men rätt snabbt ändrades fokus från dig till mammas chokladask.

I nästan tre månader har vi varit pappalediga, du och jag. Att se dig upptäcka och förmedla nya saker varje dag är något av det härligaste jag varit med om. Just nu kommer du dragandes med min gamla strumpa så jag kanske ska fatta vinken och fortsätta någon annan gång.

Två timmar senare ligger du och sover i din vagn. Hade på känn att du skulle somna på vägen hem från Lovas dagis. Morgnarna kan ibland vara stressiga och ibland jättemysiga. Oavsett hur morgnarna ”i väntan på dagis” ha varit lyfts vi ett par snäpp alla tre när väl alla kläderna är på och vagnen står utanför dörren. Att tillsammans med dig lämna Lova på dagis är nog en av dagens höjdpunkter. Speciellt när det som i morse var en ganska klar och frisk morgon. Lova är alltid på gott humör och att få åka den korta biten med färjan är en ynnest jag förmodar att vi måste lämna bakom oss för att uppskatta fullt ut. Men den ro som infinner när man står på däck och känner vinden bita sig fast i kinderna samtidigt som Lova berättar nåt om tankens osynlighet och du glatt utropar där, där när en fågel uppenbarar sig på din horisont, ja den ron och glädjen är faktiskt oslagbar. Då känner man hur det pirrar ordentligt i pappatarmen.

Men nu ligger du med sätet nedfällt sovandes i hallen. Mamma Karin sa att din natt varit orolig därför var det ingen överraskning när ditt huvud hade fallit ner när vi närmade oss färjan tillbaka. Att du sover med mamma är inte så vanligt nu förtiden. För det mesta är det jag som ligger i vårt sovrum bredvid din spjälsäng. Du har börjat vänja dig vid att nattetid när du vaknar slå en volt över räcket och sedan krypa upp och borra in ditt huvud så nära mitt det bara går. Ibland vaknar jag av voltdunsen, ibland kan jag vakna av att du ger mig en dansk skalle och ett leende. Otroligt härligt är det att höra ditt nappkvävda skratt så där på morgonkvisten. Nappen är för dig en följeslagare på ett helt annat sätt än för storasyster Lova. Du är en mästare på att hitta nappar. Ibland kan du ses tussa omkring med en i munnen och en i varje näve. Jag misstänker att nappavvänjningen inte kommer att gå med samma lätthet som för storasyster. En annan favoritleksak är bollen. Tidigare morgnar har du tassat ut i vardagsrummet och plötsligt hör man ett gjädjejoddel följt av ljudet från en boll som lämnar en fot. Ser du en boll utomhus lämnar du all annan aktivitet för att försöka komma åt bollen, även om den skulle ligga i en annan barnvagn eller bakom något galler.

Mamma Karins mage är nu också rejält stor. Mitt i allt som nu händer dig skall du också bli storebror. Undrar hur det går? Först var tanken att du skulle börja på dagis lagom till nedkomst, men nu verkar det inte finnas någon plats så vi får se. Personligen skulle jag inte ha något emot att få fortsätta vara nära dig även då. Börjar faktiskt redan få separationsångest. Tycker det är så trevligt med dina och våra dagliga rutiner. Lämning av Lova, lek utomhus, lek inomhus, nya upptäckter, hämtning av Lova, nya upptäckter, simskola, nya upptäckter… Skulle också kännas konstigt att stressa iväg till ett jobb när den nyfödde kommer. Eftersom du kom i semestertider fick jag ju i alla fall en månad med dig och våra underbara tjejer. Med Lova var jag hemma hela 4 månader i början och det kändes också väldigt rätt. Vi får se vad som händer nu. Det skall nog gå bra.

Mammas mage ja, Lova hoppas väl på en lillasyster. Karin säger själv att mycket påminner om När Lova väntades. Vilket väl skulle innebära en flicka. Men å andra sidan skulle ju Lova bli en pojke om alla tecken stämde. Så kan det gå... Det är också konstigt vilken skillnad i oro man kunde känna under graviditeterna. När Lova kom, kände jag bara tillförsikt. Tanken på att något kunde gå snett fanns liksom inte. När du låg i magen var jag däremot betydligt mer orolig. Före ultraljudet kunde jag knappt äta på hela dagen. Det var som jag helt plötsligt blev medveten om det sköra i livets tillkomst. Dessutom var ju du inte lika livlig som Lova var i magen och eftersom Lova satte ribban undrade man varför. Men du hade helt enkelt inte lika mycket spring i bena. Temperamentsmässigt har ju det hållit i sig även utanför magen. Lova alltid lite mer energisk, lite mer på tårna medan du är lite coolare.

Din storasyster har mognat något enormt det senaste året. En bättre och härligare storasyster tror jag inte du kan önska dig. Hon är så mån om dig så du anar inte. Den svartsjuka som tidigare kunde anas känns numera som bortblåst. Hon tar hand om och bryr sig om dig på ett sätt man faktiskt inte kan kräva av en femåring. Till saken hör nog också att hela hon känns väldigt harmonisk för närvarande. Hon trivs t ex väldigt bra på dagis. Det känns som nummer tre inte kunde ha valt ett bättre tillfälle att komma till världen. Två harmoniska storasyskon som förhoppningsvis kommer att ta väl hand om sitt lillasyskon står och väntar på. Du vet naturligtvis inte vad det är som växer där inne i mammas mage. För dig är det bara ett ytterliggare ”där”.

Du har under hösten varit en del med farmor eftersom jag håller på att försöka ta körkort. I början gick det jättebra att lämna dig, sedan kom en period när du var väldigt ledsen när jag gick och det är inte bästa huvudkudden när man skall ut på vägarna. På samma sätt som när man ibland tvingades lämna en gråtandes Lova på dagis känns naturligtvis ett sådant avsked hemskt. För även om man vet att du (och Lova) leker glatt en kvart senare är det gråten som blir min sista bild av er och det känns jättejobbigt. Desto roligare är det att mötas av dina springande steg och skratt när man sedan kommer hem. Nu tror jag bestämt jag hör någon som grymtar ute i hallen så det är nog bäst jag ser efter.