5/9-06

I går var första dagen på min pappaledighet. Det firade vi med att gå på systemet och köpa finwhisky.

20/11-06

Vi har precis pussat mamma hejdå. Mamma brukar åka iväg till jobbet på vetenskapsrådet vid 7-tiden på morgonen och då är det stort smackkalas vid dörren. Just nu sitter storasyster Lova drygt 5 år och tittar på barnkanalen medan Du Ville drygt 1 år skuttar omkring mellan teven, sovrummet och matbordet, ivrigt jollrandes. Så fort Lova sätter på teven börjar Du att glatt ropa ”umpa, umpa umpa”. I dag är det den 20: e november och hösten har oss i sina klor. För några veckor trodde vi nästan att hösten skulle utebli eftersom stora snöflingor singlade ner och klädde geografin i vitt, men icke. Här sitter vi med gråmulet väder och 5 plusgrader. Just idag fyller två av mina gamla kompisar år. Kompisar från olika epoker av mitt liv som bägge fyller 38. Att man själv är 38 känns väldigt overkligt. 38 är ju nåt som medelålders föräldrar är, inte jag. Jag är ju… vad är jag. Tiden går och morgonen den 7 juli 2005, morgonen då du kom till världen blir mer och mer avlägset. Jag minns i alla fall att det var under den sommarens stora värmebölja du pockade på och ville ut. Du gav oss t o m ett falskt alarm ett dygn tidigare. Natten mellan tisdag den 5 och onsdag den 6 juli började mamma Karins mage att bulta så regelbundet att vi ringde farmor och farfar som i ilfart kom över bara för att få åka hem på onsdagsmorgonen. Tydligen är det inte helt ovanligt att just närvaron av svärföräldrar får värkarbetet att avstanna. Men ett dygn senare kunde inte ens svärföräldrarnas närvaro få dig att stanna kvar i magen. För du ville ut… fort. Det var nästan… så att du kom direkt när vi kom till sjukhuset. Själv stannade jag bara över dagen med dig och din stolta mamma. Jag var ju tvungen att åka hem och berätta för storasyster. Så dagen efter kom jag och storasyster på besök med en stor chokladask. Lova var naturligtvis nyfiken på vad du var för en krabat, men rätt snabbt ändrades fokus från dig till mammas chokladask.

I nästan tre månader har vi varit pappalediga, du och jag. Att se dig upptäcka och förmedla nya saker varje dag är något av det härligaste jag varit med om. Just nu kommer du dragandes med min gamla strumpa så jag kanske ska fatta vinken och fortsätta någon annan gång.

Två timmar senare ligger du och sover i din vagn. Hade på känn att du skulle somna på vägen hem från Lovas dagis. Morgnarna kan ibland vara stressiga och ibland jättemysiga. Oavsett hur morgnarna ”i väntan på dagis” ha varit lyfts vi ett par snäpp alla tre när väl alla kläderna är på och vagnen står utanför dörren. Att tillsammans med dig lämna Lova på dagis är nog en av dagens höjdpunkter. Speciellt när det som i morse var en ganska klar och frisk morgon. Lova är alltid på gott humör och att få åka den korta biten med färjan är en ynnest jag förmodar att vi måste lämna bakom oss för att uppskatta fullt ut. Men den ro som infinner när man står på däck och känner vinden bita sig fast i kinderna samtidigt som Lova berättar nåt om tankens osynlighet och du glatt utropar där, där när en fågel uppenbarar sig på din horisont, ja den ron och glädjen är faktiskt oslagbar. Då känner man hur det pirrar ordentligt i pappatarmen.

Men nu ligger du med sätet nedfällt sovandes i hallen. Mamma Karin sa att din natt varit orolig därför var det ingen överraskning när ditt huvud hade fallit ner när vi närmade oss färjan tillbaka. Att du sover med mamma är inte så vanligt nu förtiden. För det mesta är det jag som ligger i vårt sovrum bredvid din spjälsäng. Du har börjat vänja dig vid att nattetid när du vaknar slå en volt över räcket och sedan krypa upp och borra in ditt huvud så nära mitt det bara går. Ibland vaknar jag av voltdunsen, ibland kan jag vakna av att du ger mig en dansk skalle och ett leende. Otroligt härligt är det att höra ditt nappkvävda skratt så där på morgonkvisten. Nappen är för dig en följeslagare på ett helt annat sätt än för storasyster Lova. Du är en mästare på att hitta nappar. Ibland kan du ses tussa omkring med en i munnen och en i varje näve. Jag misstänker att nappavvänjningen inte kommer att gå med samma lätthet som för storasyster. En annan favoritleksak är bollen. Tidigare morgnar har du tassat ut i vardagsrummet och plötsligt hör man ett gjädjejoddel följt av ljudet från en boll som lämnar en fot. Ser du en boll utomhus lämnar du all annan aktivitet för att försöka komma åt bollen, även om den skulle ligga i en annan barnvagn eller bakom något galler.

Mamma Karins mage är nu också rejält stor. Mitt i allt som nu händer dig skall du också bli storebror. Undrar hur det går? Först var tanken att du skulle börja på dagis lagom till nedkomst, men nu verkar det inte finnas någon plats så vi får se. Personligen skulle jag inte ha något emot att få fortsätta vara nära dig även då. Börjar faktiskt redan få separationsångest. Tycker det är så trevligt med dina och våra dagliga rutiner. Lämning av Lova, lek utomhus, lek inomhus, nya upptäckter, hämtning av Lova, nya upptäckter, simskola, nya upptäckter… Skulle också kännas konstigt att stressa iväg till ett jobb när den nyfödde kommer. Eftersom du kom i semestertider fick jag ju i alla fall en månad med dig och våra underbara tjejer. Med Lova var jag hemma hela 4 månader i början och det kändes också väldigt rätt. Vi får se vad som händer nu. Det skall nog gå bra.

Mammas mage ja, Lova hoppas väl på en lillasyster. Karin säger själv att mycket påminner om När Lova väntades. Vilket väl skulle innebära en flicka. Men å andra sidan skulle ju Lova bli en pojke om alla tecken stämde. Så kan det gå... Det är också konstigt vilken skillnad i oro man kunde känna under graviditeterna. När Lova kom, kände jag bara tillförsikt. Tanken på att något kunde gå snett fanns liksom inte. När du låg i magen var jag däremot betydligt mer orolig. Före ultraljudet kunde jag knappt äta på hela dagen. Det var som jag helt plötsligt blev medveten om det sköra i livets tillkomst. Dessutom var ju du inte lika livlig som Lova var i magen och eftersom Lova satte ribban undrade man varför. Men du hade helt enkelt inte lika mycket spring i bena. Temperamentsmässigt har ju det hållit i sig även utanför magen. Lova alltid lite mer energisk, lite mer på tårna medan du är lite coolare.

Din storasyster har mognat något enormt det senaste året. En bättre och härligare storasyster tror jag inte du kan önska dig. Hon är så mån om dig så du anar inte. Den svartsjuka som tidigare kunde anas känns numera som bortblåst. Hon tar hand om och bryr sig om dig på ett sätt man faktiskt inte kan kräva av en femåring. Till saken hör nog också att hela hon känns väldigt harmonisk för närvarande. Hon trivs t ex väldigt bra på dagis. Det känns som nummer tre inte kunde ha valt ett bättre tillfälle att komma till världen. Två harmoniska storasyskon som förhoppningsvis kommer att ta väl hand om sitt lillasyskon står och väntar på. Du vet naturligtvis inte vad det är som växer där inne i mammas mage. För dig är det bara ett ytterliggare ”där”.

Du har under hösten varit en del med farmor eftersom jag håller på att försöka ta körkort. I början gick det jättebra att lämna dig, sedan kom en period när du var väldigt ledsen när jag gick och det är inte bästa huvudkudden när man skall ut på vägarna. På samma sätt som när man ibland tvingades lämna en gråtandes Lova på dagis känns naturligtvis ett sådant avsked hemskt. För även om man vet att du (och Lova) leker glatt en kvart senare är det gråten som blir min sista bild av er och det känns jättejobbigt. Desto roligare är det att mötas av dina springande steg och skratt när man sedan kommer hem. Nu tror jag bestämt jag hör någon som grymtar ute i hallen så det är nog bäst jag ser efter.

21/11

Lämning på dagis mår naturligtvis bäst i fint väder. I dag regnade och blåste det. Inte lika mysigt förståss. Du somnade din vana trogen på södersidans kajpromenad. I går var vi med Lova på simskolan och du hade nog ovanligt mycket spring i benen. I vanliga fall kan du sitta lugnt i mitt knä eller i alla fall röra dig inom en mindre radie. I går försvann du som en projektil så fort jag släppte ned dig. En rolig lek du bedrev var ”blåsa fingret”. Du slår handflatan i väggen och tassar fram till mig med fingret i vädret, som du vill att pappa skall blåsa på.  Du verkar tycka att det är rätt kul att följa med till simskolan. Annars är bollar den stora favoriten. I går hade du jättekul åt att jag nickade bollen. Du la bollen på mitt huvud och jag nickade till den vari du brast ut i gapskratt. Ditt kiknande skratt kan verkligen få mig att verkligen ”leva i stunden”. Vad jag än gick och bekymrade om eller bara funderade på innan, så spolas allt det bort när ditt skratt ekar över lägenheten. Busig är du också. Du verkar mycket medveten om vad du får och inte får göra. Varje gång du gör något förbjudet ger du mig eller mamma den där luriga blicken som säger att ”jag vet att jag inte får, men jag vill bara ser er min när jag gör det ändå”.

22/11-06

I dag var du på öppna förskolan med farmor. Jag var hos tandläkaren och då hade farmor inget emot att tillbringa lite tid med dig. Hon blev väldigt imponerad av hur du var med andra barn. Omhändertagande när någon mindre var ledsen. Nyfiken på ett försiktigt sätt är du också, vilket jag märkt vid hämtningarna av Lova. När vi kommer vid 3-tiden möter vi en hel del andra småsyskon till Lovas dagiskompisar. Om du ser någon som är uppenbart mindre än dig kan du ställa dig och betrakta för att sedan titta på mig och peka kommenterande på småttingen. Om det här är en slags indikation kommer du att bli en fantastisk storebror.

10/6-09

Det har hänt en hel del sedan sist. Du har blivit en fantastisk storebror. Och det blev du i samma veva som du började på dagis. Nu är det redan dags att byta från småttingdagiset Skutan till Skatan där 4-5-åringar går. Hoppas att det ska bra. Det kommer naturligtvis vara en stor omställning. På Skutan är ju du och dina kompisar (framförallt Philip och Leonard) störst. På Skatan kommer ni bli minst igen och jag märker att du är lite ängslig inför flytten. Man anar ett vemod hos dig. När ni har varit över och hälsat på hos de större barnen har du inte gärna velat lämna din nuvarande fröken Maud med allt för många meter. Och de dagar hon inte varit mer har du också visat dig extra osäker. Jag förstår dig för jag får själv en viss klump i halsen inför förändringen. Att lämna Skutan och framförallt då Maud känns lite konstigt. Maud har ju alltid varit viktig för dig. Och jag kunde även ana en viss sorgsenhet hos Maud vid senaste kvartsamtalet. Jag tror att hon alltid känt sig extra nära dig faktiskt. Jag har ofta funderat på hur vemodigt det måste kännas för dagispersonal att lämna sina småttingar som man levt så nära inpå under ett par års tid.

Sen är det ju alltid så att man lätt blir sentimental när en epok lämnas. Med flytten till Skatan lämnar du ju småbarnsåren bakom dig. Se bara på storasyster Lova. Hon blev stor väldigt snabbt när hon kom ner till Skatan. Nu var ju hon ett år äldre, men ändå…

Jag kanske också är extra mån om att du ska få vara liten så länge som möjligt eftersom du fick växa upp så fort när Malva kom. Du var bara drygt ett och ett halvt då och det kändes som att du från att ha varit en bebis blev en liten pojke över en natt. När vi i februari för drygt två år sedan kom hem med lillasyster så var det nästan som att man undrade vem den lilla pojken som nyfiket betraktade underverket var. I det ögonblicket när jag såg dig se på Malva gick det upp för mig att din första tid på jorden var över. Och det var inte utan en stor dos av melankoli jag insåg det. Din tid sedan dess har naturligtvis varit tätt sammanflätad med din lillasyster. Visst har du ibland varit svartsjuk på Malva, men de gångerna har faktiskt varit ytterst få. De allra flesta gångerna har du varit en underbart omhändertagande och ödmjuk storebror. Du är verkligen jättestolt över Malva.

En indikation på att du kanske inte känner dig helt trygg med flytten till Skatan är att du på senare tid också närmat dig lillasyster Malva under eftermiddagarna på Skutans gård. Du har hellre suttit och grävt i sanden med lillasyster än cyklat runt med bästa polarna Philip och Leonard då. Jag har till och med förstått att framförallt Leonard blir lite sotis då. Han vill ju gärna busa runt med dig och är väl inte så förtjust i att du istället sätter dig bredvid Malva. Häromdagen sa du också att du gjorde så när du längtade efter mig. Och då blir saken (för att använda ett ord din mamma gärna använder) alltid lite mindre. Malva får dig att känna dig hemma. Jag kan också tänka mig att det faktum att ni slutat vila efter lunchen spelar in. När dagisdagen börjar närma sig sitt slut är du nu tröttare än vad du var för några månader sedan, när du ofta sov middag. Trötthet gör en alltid lite vemodig, jag vet… Men oavsett dina skäl bultar det alltid lite extra i hjärtat när jag kommer för att hämta er och ser er tillsammans. Du skiner oftast upp och kommer springande när du ser mig, medan Malva gärna sitter kvar en stund och slutför sina sysslor innan hon kommer lufsande.

Du och Malva har även hemma väldigt mycket utbyte av varandra. Ni leker väldigt fint ihop och jag kan garantera att hon aldrig kunde få en bättre och snällare storebror. Man märker hur mycket Malva ser upp till dig… på gott… och ont. Hon hänger dig i hasorna och blir gärna lite extra kaxig när hon har storebrorsan i släptåg. Dessutom har ju du och dina kompisar pratat mycket kiss och bajs det senaste halvåret, vilket naturligtvis spiller över på lillsyrran. Men framförallt är du den stora förebilden som alltid ställer upp. Jag tror också att flytten från Korphoppsgatan hit till Lumagatan i november 2008 spelat in för er sammanhållning. På Korphoppsgatan bodde Malva inne hos oss, medan ni här på Lumagatan delar rum. Ni hamnar ju mer på samma nivå då.  

Ibland blir jag nästan orolig för att du hamnar i kläm mellan två viljestarka syrror, att du blir den där snälla mellanbrorsan… Nåja, du kan vissa vilja du också.  Men ibland känns det som att du lättare accepterar faktum än dina syrror.

Jag och mamma Karin talar ofta om att vi måste ta till vara vardagsstunderna under den här tiden när ni är små. För även om vi ofta kan känna att tiden inte räcker till och att vi nästan bara reagerar istället för att agera, kommer man naturligtvis sakna de här åren något enormt när de är över. För hand i hand med bristen på ”egen” tid vandrar naturligtvis tillgivenheten och närheten med er. Att få mer tid för sig själv innebär ju att ni inte behöver oss lika mycket. Ni klarar er själva och vår roll som de viktigaste personerna i era liv kommer om inte suddas ut, så i alla fall modifieras en aning.  Det gäller alltså att stanna upp ibland och andas in för stunden kommer inte tillbaka. Självklart kommer varje period i era liv vara de bästa, just då. För det är så det funkar, men det är nog extra viktigt att påminna sig om det de här första åren när man ofta känner att man inte riktigt hinner med och räcker till. Med risk för att låta lite religiös, något du säkert kommer förstå att din pappa inte riktigt är, känns varje ögonblick av era liv som ett mirakel och jag är väldigt lyckligt lottad som får sitta här på första parkett.

Nu ser jag folk komma gåendes med studentplakat utanför fönstret. Även om den tiden känns avlägsen just nu, så vet jag att vips så står du där… på väg ut i vuxenvärlden. Och förhoppningsvis står jag där med en klump i halsen och en tår i ögonvrån, sentimental över att ytterligare en tid i ditt liv är på väg att läggas till handlingarna. Gud vad jag hoppas att det kommer gå bra för er när ni växer upp. På många sätt känns det som att livet var lättare och farorna färre på 70-talet när jag själv växte upp. Tänk att 70-talet för dig kommer att vara som tiden före andra världskriget för mig, bara ett decennium i en historiebok.

Jo, jag vet att jag mer än gärna hänfaller åt nostalgi och sentimentalitet. På 70-talet var det 50-talet som folk drömde sig tillbaka till och du kommer säkert om 30 år minnas hur enkelt och lättsamt allt var på 10-talet (alltså 2010-talet, vad märkligt det känns).

På tal om olika epoker borde jag nu ägna mig åt det jag faktiskt har betalt för, nämligen att skriva en text om bloggar och social medier, fenomen som på allvar slog igenom under den andra halvan av seklet första decennium. Se det som en tidsmarkör, när du förhoppningsvis läser det här om, kanske trettio år. Det som vi kallar sociala medier och bloggar kallar du förmodligen för något helt annat. Om något liknande över huvud taget existerar om trettio år. Något för mig okänt kanske är den dominerande kommunikationsformen. Få hade kunnat förutse internet 1979. 1979 handlade framtiden om att man hade rymdbilar och robotar som gjorde tråkiga saker. Så mycket kan hända på trettio år. Du märker att det är svårt för mig att inte minnas min egen barndom när jag skriver om dig. Men det är nog så att det är först när man får egna barn man kan få perspektiv på vissa saker i sin barndom. Jag tror exempelvis att det var först när Lova föddes som jag började betrakta mina egna föräldrar som vilka vuxna som helst.

11/6 -09

I morse var du lite ledsen när jag lämnade. Du sa att du ville vara med mig. På torsdagar lämnas ni ju inte på era vanliga avdelningar, utan istället är det Bojen som gäller för er bägge. Malva var som vanligt mån om att bli pussad, men fann snabbt Mias famn. Du ville däremot inte riktigt släppa taget om min hand. För att Malva inte skulle bli orolog gick vi ut i korridoren och det var först när jag med myndig stämma förklarade att jag måste gå och att du fick välja om du ville säga hej då där vi stog eller om du ville följa med till grinden. Hulkande förklarade du att vi skulle säga adjö vid grinden. Med gråten i halsen släppte du min hand, stängde grinden, vinkade försiktigt för att sedan vända dig om och gå in på avdelningen. I sådana stunder är det svårt att själv inte börja gråta. Trots att du var ledsen och ville stanna i pappas famn, visade du dig ”stor” och lommade iväg in till Malva och de andra. Du känns även väldigt pappig för närvarande och du kan ibland avvisa mamma Karin på ett sätt som jag ser sårar henne. För även om ni ”bara” är barn är det inte lätt att bli lämnad utanför.  

26/6-09

Sista dagen på Fyren för din del, lite sorligt är det allt. Det har ju varit din hemmaplan i två och ett halvt år och du känner dig hemma i den miljön, framförallt känner du dig hemma med Maud. Men glad i hågen gav du i morse Maud en present som tack för det som varit. Dessutom hade du med dig en stor påse med frukt eftersom du skulle fira din födelsedag också. Vi tyckte det vare ett bra läge nu efter som du på grund av att du fyller i juli sällan  blir uppmärksammad av andra än släkten. Av samma skäl tänker vi bjuda hem dina jämnåriga i dagisgruppen på ett litet minikalas på söndag. Av dom ska Leonard, Alice, Imra och Zelda följa med till Skatan till hösten. Tyvärr följer din kanske bästa kompis Philip inte med. Han har flyttat till Enskede och har fått plats på ett dagis där. Förhoppningsvis håller ni kontakten ändå.