Det har hänt en hel del sedan sist. Du har blivit en fantastisk storebror. Och det blev du i samma veva som du började på dagis. Nu är det redan dags att byta från småttingdagiset Skutan till Skatan där 4-5-åringar går. Hoppas att det ska bra. Det kommer naturligtvis vara en stor omställning. På Skutan är ju du och dina kompisar (framförallt Philip och Leonard) störst. På Skatan kommer ni bli minst igen och jag märker att du är lite ängslig inför flytten. Man anar ett vemod hos dig. När ni har varit över och hälsat på hos de större barnen har du inte gärna velat lämna din nuvarande fröken Maud med allt för många meter. Och de dagar hon inte varit mer har du också visat dig extra osäker. Jag förstår dig för jag får själv en viss klump i halsen inför förändringen. Att lämna Skutan och framförallt då Maud känns lite konstigt. Maud har ju alltid varit viktig för dig. Och jag kunde även ana en viss sorgsenhet hos Maud vid senaste kvartsamtalet. Jag tror att hon alltid känt sig extra nära dig faktiskt. Jag har ofta funderat på hur vemodigt det måste kännas för dagispersonal att lämna sina småttingar som man levt så nära inpå under ett par års tid.

Sen är det ju alltid så att man lätt blir sentimental när en epok lämnas. Med flytten till Skatan lämnar du ju småbarnsåren bakom dig. Se bara på storasyster Lova. Hon blev stor väldigt snabbt när hon kom ner till Skatan. Nu var ju hon ett år äldre, men ändå…

Jag kanske också är extra mån om att du ska få vara liten så länge som möjligt eftersom du fick växa upp så fort när Malva kom. Du var bara drygt ett och ett halvt då och det kändes som att du från att ha varit en bebis blev en liten pojke över en natt. När vi i februari för drygt två år sedan kom hem med lillasyster så var det nästan som att man undrade vem den lilla pojken som nyfiket betraktade underverket var. I det ögonblicket när jag såg dig se på Malva gick det upp för mig att din första tid på jorden var över. Och det var inte utan en stor dos av melankoli jag insåg det. Din tid sedan dess har naturligtvis varit tätt sammanflätad med din lillasyster. Visst har du ibland varit svartsjuk på Malva, men de gångerna har faktiskt varit ytterst få. De allra flesta gångerna har du varit en underbart omhändertagande och ödmjuk storebror. Du är verkligen jättestolt över Malva.

En indikation på att du kanske inte känner dig helt trygg med flytten till Skatan är att du på senare tid också närmat dig lillasyster Malva under eftermiddagarna på Skutans gård. Du har hellre suttit och grävt i sanden med lillasyster än cyklat runt med bästa polarna Philip och Leonard då. Jag har till och med förstått att framförallt Leonard blir lite sotis då. Han vill ju gärna busa runt med dig och är väl inte så förtjust i att du istället sätter dig bredvid Malva. Häromdagen sa du också att du gjorde så när du längtade efter mig. Och då blir saken (för att använda ett ord din mamma gärna använder) alltid lite mindre. Malva får dig att känna dig hemma. Jag kan också tänka mig att det faktum att ni slutat vila efter lunchen spelar in. När dagisdagen börjar närma sig sitt slut är du nu tröttare än vad du var för några månader sedan, när du ofta sov middag. Trötthet gör en alltid lite vemodig, jag vet… Men oavsett dina skäl bultar det alltid lite extra i hjärtat när jag kommer för att hämta er och ser er tillsammans. Du skiner oftast upp och kommer springande när du ser mig, medan Malva gärna sitter kvar en stund och slutför sina sysslor innan hon kommer lufsande.

Du och Malva har även hemma väldigt mycket utbyte av varandra. Ni leker väldigt fint ihop och jag kan garantera att hon aldrig kunde få en bättre och snällare storebror. Man märker hur mycket Malva ser upp till dig… på gott… och ont. Hon hänger dig i hasorna och blir gärna lite extra kaxig när hon har storebrorsan i släptåg. Dessutom har ju du och dina kompisar pratat mycket kiss och bajs det senaste halvåret, vilket naturligtvis spiller över på lillsyrran. Men framförallt är du den stora förebilden som alltid ställer upp. Jag tror också att flytten från Korphoppsgatan hit till Lumagatan i november 2008 spelat in för er sammanhållning. På Korphoppsgatan bodde Malva inne hos oss, medan ni här på Lumagatan delar rum. Ni hamnar ju mer på samma nivå då.  

Ibland blir jag nästan orolig för att du hamnar i kläm mellan två viljestarka syrror, att du blir den där snälla mellanbrorsan… Nåja, du kan vissa vilja du också.  Men ibland känns det som att du lättare accepterar faktum än dina syrror.

Jag och mamma Karin talar ofta om att vi måste ta till vara vardagsstunderna under den här tiden när ni är små. För även om vi ofta kan känna att tiden inte räcker till och att vi nästan bara reagerar istället för att agera, kommer man naturligtvis sakna de här åren något enormt när de är över. För hand i hand med bristen på ”egen” tid vandrar naturligtvis tillgivenheten och närheten med er. Att få mer tid för sig själv innebär ju att ni inte behöver oss lika mycket. Ni klarar er själva och vår roll som de viktigaste personerna i era liv kommer om inte suddas ut, så i alla fall modifieras en aning.  Det gäller alltså att stanna upp ibland och andas in för stunden kommer inte tillbaka. Självklart kommer varje period i era liv vara de bästa, just då. För det är så det funkar, men det är nog extra viktigt att påminna sig om det de här första åren när man ofta känner att man inte riktigt hinner med och räcker till. Med risk för att låta lite religiös, något du säkert kommer förstå att din pappa inte riktigt är, känns varje ögonblick av era liv som ett mirakel och jag är väldigt lyckligt lottad som får sitta här på första parkett.

Nu ser jag folk komma gåendes med studentplakat utanför fönstret. Även om den tiden känns avlägsen just nu, så vet jag att vips så står du där… på väg ut i vuxenvärlden. Och förhoppningsvis står jag där med en klump i halsen och en tår i ögonvrån, sentimental över att ytterligare en tid i ditt liv är på väg att läggas till handlingarna. Gud vad jag hoppas att det kommer gå bra för er när ni växer upp. På många sätt känns det som att livet var lättare och farorna färre på 70-talet när jag själv växte upp. Tänk att 70-talet för dig kommer att vara som tiden före andra världskriget för mig, bara ett decennium i en historiebok.

Jo, jag vet att jag mer än gärna hänfaller åt nostalgi och sentimentalitet. På 70-talet var det 50-talet som folk drömde sig tillbaka till och du kommer säkert om 30 år minnas hur enkelt och lättsamt allt var på 10-talet (alltså 2010-talet, vad märkligt det känns).

På tal om olika epoker borde jag nu ägna mig åt det jag faktiskt har betalt för, nämligen att skriva en text om bloggar och social medier, fenomen som på allvar slog igenom under den andra halvan av seklet första decennium. Se det som en tidsmarkör, när du förhoppningsvis läser det här om, kanske trettio år. Det som vi kallar sociala medier och bloggar kallar du förmodligen för något helt annat. Om något liknande över huvud taget existerar om trettio år. Något för mig okänt kanske är den dominerande kommunikationsformen. Få hade kunnat förutse internet 1979. 1979 handlade framtiden om att man hade rymdbilar och robotar som gjorde tråkiga saker. Så mycket kan hända på trettio år. Du märker att det är svårt för mig att inte minnas min egen barndom när jag skriver om dig. Men det är nog så att det är först när man får egna barn man kan få perspektiv på vissa saker i sin barndom. Jag tror exempelvis att det var först när Lova föddes som jag började betrakta mina egna föräldrar som vilka vuxna som helst.